Kärlek!

Jag nämnde i förbigående tidigare att jag tänkt filosofera över kärlek....här kommer mina röriga tankar. Hoppas ni kan greppa något av det... ;)

Jorden är enorm, det finns fler människor än vi egentligen kan förstå. I dessa människor finns känslor, tankar och övertygelser av alla de slag.
Och alla dessa tankar är lika sanna. Tyvärr tycker inte alla det....

När jag stannar upp och tänker på detta, eller hamnar i en situation som aktualiserar det, så blir jag både ledsen och arg. Mina tankar som kommer upp då är bl.a. Vad är det som ger en del människor rätt att döma andra? Att trycka ner andra människor p.g.a. deras läggning, deras tro eller bara deras utseende?
Tycker de att de är bättre på något sätt? Att de är värd mer eller att deras åsikter är de enda rätta? Ja ofta upplever jag just detta, att många inskränkta människor är så rigida i sina tankar att de inte kan se att andra åsikter finns? Är det p.g.a. rädsla eller bara av okunskap? Jag tror det har med bägge att göra.

Är man trygg i sig själv och sin livssituation, avseende livsstil och sexualitet t.ex., så tror jag att det är lättare att acceptera och respektera andras annorlunda val. Annorlunda eftersom de skiljer sig från dina. För då utgör de inget hot. Har man dessutom kunskapen om hur saker fungerar, uppstår och beror på så är det inte lika svårt att slappna av och inse att det inte är något hot mot en själv. Och då finns ju det ingen anledning att oroa sig eller protestera?

Det här kan ju gälla så mycket. Det kan gälla, bi- homosexualitet, hudfärg, kultur, kön, religion m.m. Men det jag oftast stöter på är reaktioner på sexuell läggning och hudfärg.
Flera personer kan till med stolt förklara att de är "homofober" och tycka att det är ok att förringa homosexuella killar ( i synnerhet). sen hör jag ganska ofta även uttryck i stil med: "Ja, jag är ju inte rasist, men jag skulle ALDRIG kunna ha sex med neger. " Eller: "Jag är inte rasist, men min dotter får inte komma hem med en sån där svart!"
Jag menar, kan man inte stå för att man är rasist då helt enkelt?

Alla har ju rätt till sin åsikt. Också jag kan säkert uppfattas som smal i tänket då jag upprörs över vuxna som inte tycker att deras barns lycka går först. För om de skulle komma hem med en av samma kön så skulle de inte vara deras barn!? Sånt blir jag förbannad över! Hur kan man tro att man ska kunna bestämma ens barns val i livet? Än mindre dess läggning? Vad är viktigare än att de är lyckliga?? Är man så fruktansvärt ego att det bara är ens egen lycka som är värt något? Min åsikt här är att då ska man inte skaffa barn..... :(

En annan sak som verkar väldigt känsligt är vänskap mellan motsatta kön. Jag har alltid haft väldigt många killkompisar. Genom hela min uppväxt. Ingen har sagt något om det förrän jag blev vuxen. Och jag tror att det är då problemen kommer för de flesta (om det blir ngt problem). Framförallt om man hittat sitt livs kärlek och blivit sambos, gift sig eller så. Då är man plötsligt förbjudet territorium för det manliga könet?? Prata får man göra men djupare vänskap är näst intill förbjudet? Hur kommer det sig att sådan vänskap misstros så ofta? Menar man verkligen att det inte GÅR att bara vara kompisar om man är olika kön? Handlar inte det mer om den som dömer då egentligen?

Öppenhet på gott och ont.....jag trivs med att vara öppen men ibland kan det ta lite mer energi. Oftast mindre men stöter man på dessa inskränkta så sugs energin ut ganska snabbt.... Jag håller på att lära mig att släppa det och bara låta dem vara. Jag kan ändå inte övertyga dem. Det är inte lätt att låta bli men jag försöker!

Sen blir jag dömd för att jag accepterar och respekterar så mycket mer än många andra. Men vet ni vad? Det struntar jag i. Man måste känna kärlek till sig själv först och främst! Sen kan man känna kärlek till livet och andra människor. Livet är för kort för att slösas bort, så nu försöker jag visa kärlek till alla som behöver det. Just det VISA kärlek, inte bara känna. Det tror jag är hälsa! :)

Nog filosoferat idag...tror jag... ;)