Det här kommer kanske att framstå som ett rörigt blogginlägg...för jag kommer att fundera under tiden jag skriver och förmodligen valsa fram och tillbaka bland tankemönster. You have been warned! ;)
Ämnet för idag är förhållanden, behov, krav, kärlek.
Om jag börjar med mina egna erfarenheter, tankar och känslor så får jag gå tillbaka många år i tiden. Under de förhållanden/kontakter med det motsatta könet som jag haft har jag alltid vetat vad jag vill ha. Som vuxen har jag insett att "vill ha" handlat om vad jag behöver för att må bra. Som ungdom stod jag ofta tillbaka en del av osäkerhet och följde liksom med i flödet, lärde eftersom. Jag har alltid varit en kramig tjej, både med nära och kära. När jag tittar i backspegeln så inser jag att närhet genomsyrat hela mitt liv.
I de längre förhållanden jag haft har jag haft pojkvänner som både gett närhet och inte. Jag har lärt mig att jag mår skit om det bara är jag som ger och tar närhet. Visst har de flesta pojkvänner besvarat mina kramar när jag väl lagt armarna om dem, men för mig räcker inte det. Jag vill att DE ska lägga armarna runt mig, helst dagligen....
Begär man för mycket då? Jag är mycket medveten om att vi alla är olika och har olika behov och uppfostran. Man kan ju egentligen inte kräva NÅGOT av någon, utan bara bestämma sig för om man kan acceptera personen för den som just den är. För egentligen vill man ju inte ändra på någon. Eller hur? Det man innerst inne går och önskar (om man saknar något) är ju att personen egentligen har detta inom sig och bara inte börjat/klarat att visa det än. Är det inte lite åt det hållet i alla fall?
Jag spekulerar nu.....men någonstans känns det som att det är så? I allafall för mig. Närhet är ju en sorts bekräftelse, att personen VILL vara nära mig, tycker om att röra vid mig och mår bra av att umgås med mig. Och tänker man så så blir det ju tvärtom ifall han INTE ger mig närhet? Att han inte vill vara nära mig, inte tycker om att röra vid mig och inte mår bra av att umgås med mig. Vilken hemsk tanke! Jag tror inte att man medvetet tänker så men att känslan av det finns latent inom en på någotvis? Och är det så så är det ju inte konstigt att man mår dåligt när man inte får närhet! Eller hur!?
Samma sak med kommunikation. Man kan ju inte tvinga någon att prata med en, hur bra samtal blir det? Men om man INTE pratar med varandra, hur bra förhållande blir det av det? Jag är övertygad om att det finns förhållanden (framförallt om man levt länge ihop) som fungerar utan verbal kommunikation, där man känner varandra utan och innan och bara lever i varann och livet går liksom... Men jag tror inte det är så vanligt?
Man läser och hör på många ställen att män och kvinnor är mycket olika på detta plan. Om jag uttrycker mig grovt: att män är praktiska och säger det som behövs, sen är det bra. Att kvinnor tjatar och gnatar om känslor i ett... Visst ett uns sanning finns nog i det i vissa fall. Men jag är säker på att det måste gå att mötas. Alla har vi en del av båda sidor inom oss, tror ni inte det?
Men sen är ju frågan: Ska man alls gå och sukta efter det man saknar? Ska man önska sig mer eller ska man tänka som så att om det är kärlek så accepterar man varann som man är och övervinner allt? Det låter ju så romantiskt och fint att "övervinna allt". Men kan man det?
Jag har verkligen inga svar.... kan bara fortsätta att spekulera och sträva efter att leva lycklig, i alla mina dagar....
