Att känna...

Ofta diskuteras det om att "känna" i olika former. Att man "känner" en person, att man "känner igen" en situation, att man "känner med" en medmänniska, att man "känner" hur en människa mår i det avseendet att man menar en s.k. intuitiv känsla.

Jag märker mer och tydligare med tiden att de allihop är tolkningsfrågor. Betydelsen av uttrycken skiljer sig enormt ibland.... så som det ju egentligen är gällande det allra mesta (hos oss människor).

Så mycket enklare det vore om vi var som djuren...tolkade det mesta mer konkret - liv och död, rädsla, glädje, smärta, mättnadskänsla.....mer svart och vitt men mindre risk för missförstånd. De har ju lite nyanser....tror jag iaf....

Missförstånd är nog en av de mest förgörande händelser som finns. För själen och människan....främst om inte vänskapen finns då. Äkta vänskap klarar ju sånt....intuitionen och kunskapen om den andra personen ( i den konstellationen) stannar ju upp tiden lite och sätter sakerna på plats. Vänskap ger saken tid att mogna, man handlar mer sällan överilat. Visst kan det krocka trots detta, ofta beroende på hälsa och obalans misstänker jag, men allt faller ändå på plats....

Jag kan förvarna lite.... jag är inte i balans att orka göra mig förstådd just nu...jag önskar ni kan känna in mig...vet att mamma och systeryster redan gjort det...*tack*
Om ni inte orkar just nu....vet att mina närmsta vänner försöker finna balans också....så ge det tid. Andas, ta en sak i taget. Vi har hela livet på oss och jag finns kvar här....