Bakbunden

Jag återkommer till det här med att bara vara människa. Med alla begränsningar och tillkortakommanden.... Det är verkligen min akilleshäl.

Jag vill så förtvivlat mycket att mina nära och kära ska må bra, underlätta för dem och hjälpa på de sätt jag kan. Jag anser att det är det vänner är till för. Sen ska man respektera att man inte kan göra allt man vill, för det kan skapa ångest och en känsla av skuldbeläggande...även om det är det minsta man vill åstadkomma. En god vän bad mig att stå brevid och titta bara, men det är för mig lika söndrande som att stå och se på när en människa bli misshandlad. Då fick jag rådet att blunda och gå förbi.... Ännu värre! Då är man ju en del av dessa som misshandlar. Om man ser/vet vad som pågår men inte agerar.

Jag kan bara se en kompromiss, hjälp till självhjälp. Att stärka individen och på så sätt få dem på rätt köl igen, även om det kanske bara ses som konstgjord andning av en del, så är det nog ändå det som består i slutänden.

Mitt största fel är dock att jag har för lite självkänsla, lyssnar för mycket på andra. Blev tillsagd av en tredje part att inte bry mig, att sluta upp för att jag annars skulle ta ett steg för långt.
Jag stannade ju upp med det jag först ville göra, för att det skulle söndra mer, jag hittade en annan väg att gå för att hjälpa. Men den vägen var visst bara förunnad en specifik person? Jag undrar nu varför....och kan det vara så? Är det bara ämnat för EN person att hjälpa och stötta? Vem har utsett denne och är det en allmän syn eller specifikt förekommande hos densamma?

Så nu står jag här med så mycket vilja och kärlek, stående på tå, balanserande utan att veta åt vilket håll jag ska tippa. Men vet du vad.....jag ska fråga den ENDA berörda personen och sedan gå efter dennes svar. Det blir min ledstjärna...allt händer av en orsak.....