Kommunikation. (långt och filosoferande)

Är när båda parter lyssnar och försöker att känna in och se vad den andre menar och känner. En förutsättning för detta är att man när man inte förstår frågar för att få ett förtydligande. Vi människor är skapta olika, har olika uppfostran, kultur, referenser, ja bagage helt enkelt. Och detta gör ju att vi reagerar olika var och en på upplevelser, ord, tonfall, beteenden o.s.v. Våra behov ser dessutom olika ut, vi behöver och förväntar oss olika saker av omvärlden.

Ett känt missförståndsfenomen är ju det skrivna ordet. När vi skriver ett brev eller ett meddelande till någon annan så är det av yttersta vikt att betona tonfall via texten. Alltså få fram om man säger det man vill ha sagt med ett leende, om det är allvar, om man är ironisk eller liknande. Därav (tror jag) kom smileysarna till. Dessa underlättade en hel del i vår numer datoriserade värld. Men visst är det fortfarande svårt att verkligen få fram andemeningen i det man vill ha sagt via text. Kroppsspråk, mimik, ögon och tonfall i rösten spelar en oerhört stor roll i samspråket.

När man står öga mot öga med någon man känner mycket väl, kanske sedan barnsben, så är det sällan några problem för någon av personerna att förstå den andre. Även om man pratar i telefonen. Men pratar man med en bekant eller en helt okänd person så blir det genast fler missförstånd, om än de inte behöver vara stora alls. Oftare finner man sig själv stående och fundera: ”Öh, hehe, hur menar hon nu? Skojade hon eller?” och man vet inte riktigt om man ska hålla med, skratta eller se beklagande ut. Det är inte så konstigt eftersom man inte ”ser” hela personens bagage.

Skriver man via datorn t.ex. till en gammal vän sedan många år eller ett syskon, så sker det också sällan missförstånd, för då vet man hur den andre fungerar utan och innan. Man vet om det är ok att fråga den andre om igen, eller att skämta till det eller helt enkelt fråga rakt ut varför man låter sur, eller ”varför säger du så där? Vad menar du nu? ” för man har den tilliten och tryggheten i varann. Man vet att om man blir oense så spelar det ingen roll, den andre finns kvar ändå och snart är det ur världen. Man kan ju inte vara överens om allt? :)

Skriver man däremot till en person som man inte känt så länge, som inte sett /vet hela ens bagage och vice versa, då är det desto lättare att det blir lite knas ibland. Här är det ju oerhört viktigt med öppenhet och ödmjukhet men även att försöka att inte ta åt sig om något blir konstigt. Viktigt att förtydliga och reda ut saker genom att ta ett steg tillbaka för att försöka se hela bilden. Det kan vara svårt att fråga rakt ut: ”Men hallå? Vad säger du NU? ”

Nu vet ju de allra flesta att vi inte alltid är i balans. Och är man inte i balans så är det inte alltid så lätt att vara ödmjuk, tänka efter före och klara av att se helheten. Här kommer vi (äntligen?) in på mig. Som de flesta vet så small jag in i den berömda väggen 2003. Närminnet försvann, jag var ideligen sjuk, grät varje dag för att jag kände mig värdelös. Den känslan kunde komma över mig när som helst, om vi satt i bilen på väg någonstans och Jens sa något med ett annorlunda tonfall så kom tårarna direkt och jag fick en känsla av att vilja kliva ut där och då, mitt på vägen och bara trava rakt ut på åkern eller in i skogen...utan mål, bara bort.... Jag var fruktansvärt känslig för tonfall, ljud (fick stänga av radion när vi skulle prata vid middagen, annars fick jag rusande puls och panikkänsla) och ingen stresströskel alls... Efter ett par år var jag på banan igen. Det var en kamp men jag mådde äntligen bättre och slapp ta medicin. Efter detta så har jag aldrig riktigt kommit i kapp dock. Jag kan jämföra det med att mina förut fulladdade batterier tömdes helt under denna period och trots att jag mår bättre så går det aldrig att få full kapacitet i batterierna igen. Det är som att de är fyllda till tre fjärdedelar som allra mest och ständigt läckande....

Som jag beskrivit tidigare i bloggen så har det varit tokmycket sedan dess...med pappas bortgång, högskolestudier samtidigt, hälsoproblem, operation o.s.v. Och nu har det kommit ikapp mig. Det blev krisigt hemma också eftersom kommunikationen inte fungerade bl.a. Och plötsligt kände jag igen mina gamla utmattningssymtom. NEJ! Var min första tanke...vill inte.....orkar inte.... Men sen insåg jag att jag måste ta detta på allvar så det inte går överstyr. Återhämtning och fokus på problemlösningar och att ta hand om mig själv....det är det enda raka för att stoppa processen. Mitt minne sviker en del tyvärr...inte alls lika mycket som förra gången utan mer att jag tappar detaljer men kommer ihåg känslan och andemeningar. Min mage har börjat krångla, ett säkert tecken på stress...

Så nej, jag är inte i balans...och när jag sista tiden upplevt att jag blivit missförstådd i det jag skrivit och sagt, av flera personer, så känner jag sambandet med min obalans. Jag har svårt att fokusera fast jag inte vill något hellre. Jag har upptäckt att jag varit otydlig när jag uttryckt mig, fast jag har ansträngt mig för att förklara.

Det som blivit mest jobbigt är att en vän tolkat uppgifter om/av mig som att jag försöker äga, kontrollera och att jag skulle spela ett spel för egen vinnings skull. Fy fasen...det gör så ont! För de som känner mig sen länge tillbaka vet att det är så långt ifrån mig man kan komma. Jag är tyvärr väldigt konflikträdd och detta har gjort att jag blivit väldigt diplomatisk och försiktig i min kommunikation. Jag är ärlig och står för det jag säger men jag är noga med att säga saker av kärlek och omsorg. Och det är stor skillnad i HUR man säger saker. Men som tidigare nämnts kan det ändå bli fel ibland (ja ganska ofta också eftersom jag är långt ifrån ofelbar, så missförstå mig rätt) och då är det ju jätteviktigt att man reder ut det. Så att den berörda förstår och känner att jag inte menat något elakt, för det gör jag aldrig! Och att ”äga” personer, vänner, kärestor, det KAN man inte och SKA man inte. Människan är som vackrast fri för då utvecklas de och blir än vackrare. MEN respekten för varandras behov måste finnas där och man får försöka inse att det kan ta tid att bygga upp en informationsbank gemensamt. Att lära sig varandras later, olater, vad som triggar en och vad som betyder mest. Här måste jag lära mig att jag bara ÄR människa och inte kan hjälpa på alla de sätt jag vill, men jag kommer aldrig sluta försöka....

Tyvärr har en del svårt med ärlighet och jag har märkt att jag ofta ger ”för mycket” av mig själv alldeles för fort. Det har både skrämt bort människor och gett fel signaler. Jag kan ge lite FÖR mycket information och det kan vara svårt att veta vad jag menar med det, eftersom alla inte är vana vid det beteendet (alltså ett beteende där t.ex. en ganska okänd person häver ur sig lite oväntat personlig info efter mycket kort bekantskapstid, en del kan uppfatta det som lite obekvämt). Efter en del rannsakan sista dagarna så kan jag förstå att man kan misstolka det och tro att jag ”spelar ett spel” , för det måste ju ligga något bakom att denna person delar med sig av denna information? P.g.a. den allt för utbredda egoismen i världen idag, så tror ju de allra flesta att folk gör de flesta saker för egen vinnings skull, framförallt om de beter sig annorlunda.

Detta är något jag måste jobba med... men det är svårt och tar tid att ändra ett sätt att vara öppen om man levt på det viset länge. Det enda jag kan hoppas på är öppna och förstående människor omkring mig som har tid och vilja att känna in mig, kommunicera med mig och förutom förvänta sig min förståelse även ha förståelse för mig och mitt bagage... Jag gör många fel och är långt ifrån duktig på kommunikation, men jag har viljan att lära mig.

Så om du uppfattar något jag sagt, gjort eller du hört av andra att jag sagt - som negativt och du blir illa berörd, prata med mig och fråga om jag sagt detta, hur jag menade med det jag sa eller gjorde. För jag vill inte såra någon och verkligen inte på grund av missförstånd eller misshantering av ord.
Tack för att du orkade läsa så här långt...