Åttlingar?!?

Herregud!!!!! Jag läste just om en ensamstående kvinna som genom provrörsbefruktning skaffat en massa barn....nu senast fick hon åtta samtidigt!?! Hur i herrans namn tänker man då?? Jag menar....man hinner inte med så många barn samtidigt! Och hon hade typ sex barn redan innan! *förfärad*

Visst, det är fantastiskt med ett nytt liv...jag säger inget emot det. Men i detta fall tycker jag enbart synd om barnen. De kan ju omöjligt få den uppmärksamhet och tid som de behöver..... sorgligt.... :(

Det är ett enormt ansvar att skaffa barn, man ska orka ta hand om dem också. Inte bara det nya (eller som i detta fall DE nya) lilla livet utan dem man hade redan innan. Det är ett livstidsåtagande och personligen tycker jag att man ska tänka sig för både en och tre gånger innan man fattar ett sånt beslut. Man måste se sin egen begränsning och tänka på barnen först och främst!

Tänk i det här fallet då, denna kvinna som är ensam dessutom, ingen partner som kan hjälpa till och finnas där. Hur i hela friden blir tryggheten för dessa barn, med i värsta fall olika anställda nannies som matar, tröstar och kommer och går..... Eller blir det kanske de äldre syskonen som får rycka in och agera "vuxen" alldeles för tidigt? Visst är det bra att barn får ta ansvar och hjälpa till hemma, men att behöva ta hand om och uppfostra sina småsyskon borde inte vara en uppgift för barn! Usch jag ryser... Det enda jag kan hoppas på är att det finns kärlek i överflöd och tålamod i samma omfång i detta hem. Då kanske barnen har en chans....

Om jag ska lägga in en liten parentes om mig själv som mamma (vilket ju egentligen inte har med detta att göra) så är jag långt ifrån perfekt. Jag tror inte det finns några perfekta föräldrar.... Men jag vet hur krävande det kan vara att finna tid för sina barn, rättvisan som ska finnas, allt i ett liv som ska hinnas och orkas med. Och jag har bara 3 barn! Visst, det tar ofta extra på krafterna när man har bonusbarn hemma. Det är fler viljor, åsikter, känslor och personer inblandade. Men jag har en känsla av att vi alla till mans känner oss ofullständiga, bristande eller missnöjda i någon mån, gällande föräldrarollen. Och jag har ändå en partner och vi kan hjälpas åt att avlasta varann när energin tryter.... i de bästa av dagar....

Well well, nog spekulerat angående detta. Var bara tvungen att få verbalt förfära mig lite... ;)

Kärlek till folket!