Fler och fler närstående drabbas av denna lömska sjukdom. Jag blir mest arg nu....jag vet att forskningen gått/går framåt och att de allra flesta får den hjälp de behöver för att överleva denna pest. Men själva ordet "cancer" är så laddat och gör ont inuti en.
Sen börjar man tänka på saken och inser att det är precis så som en god vän sa: "det är ett gupp i vägen". Det blir vanligare med denna åkomma och det är som sagt oerhört många som besegrar den. Det är bara att inse att de flesta av oss kommer att drabbas på ena eller andra sättet. Och bästa sättet att hantera det är att bemöta det som vilken sjukdom som helst, eller?
Jag är ju övertygad om att allt som sker i ens liv är meningen, så det innefattar ju även sjukdomar. Man får ju leva som gör ändå (eller ska göra) och ta en dag i taget, njuta av varje ögonblick.
Denna gång är det mina barns faster som fått diagnosen. I halsen och i lungorna. Jag vet inget mer än att de ska påbörja behandling imorgon. Jag ska ringa henne när jag fått tag i hennes nummer på sjukhuset...
Nisse kommer hem i oktober så han kan finnas där för familjen. Han ska bo hos henne och hjälpa till så gott det går. Får se hur snart barnen kan åka dit... Förhoppningsvis är hon piggare till jul så de kan fira den ihop. :) Jag har så dålig koll på hur länge strålbehandling och sånt pågår...
Men jag får väl reda på mer när jag pratat med henne....
1 kommentar:
Usch. Verkligen så tråkigt att läsa! Otaliga är de sjukdomar som drabbar folk till höger och vänster och det känns som om läkevetenskapen står och trampar på stället. Otaliga är även de "nya framsteg" inom medicinen man i media kan läsa om. Dock ser man alltmer sällan av dessa. Kämpa och håll tillsammans!Många har klarat sig igenom detta! Håll er starka tillsammans! Jävla cancer. Jag instämmer och sänder stärkande tankar!
/ Shara
Skicka en kommentar