Trötthet ger oro i själen.

När kroppen inklusive hjärnan går på reserverna, kanske fått för lite sömn eller jobbat lite för hårt, lite för länge. Då blir konturerna av livet så skarpa, vassa så de känns så mycket mer. Nyanserna syns så skrikande tydligt, nästan som neonfärger i ett förstoringsglas i skarpt solljus.

Känselcellerna blir som känselspröt och sticker ut en bit från kroppen, vilket resulterar i att reaktionerna kommer snabbare än vanligt. Och kanske är de även fler då de möjligen fångar upp energier från partiklar som annars skulle ha passerat huden utan att nudda den.

Dessa stunder gäller det att vara medveten om nuet. Ha insikt om vad som händer och varför. Annars är det lätt att hamna i en sorts avgrund, få ont i magen och känna ledsamhet, kanske till och med ångest. Man får känna på stunden och ta den för vad den är. Kanske en möjlighet att stanna upp och lyssna? Känna lite extra och se så mycket bredare? Sedan bör man vila. Återhämtning bringar lugnet tillbaka.

Den insikten mötte jag idag.... härligt!